"Himmelsdalen", "Min ena mamma hette Ruth" och "Brobyggarna"

Himmelsdalen av Marie Hermansson

Marie Hermansson har gjort till sin specialitet att skrivare smartare spänning. Och i sin nya roman vågar hon ta ställning tydligare än förut. Här vänder hon upp och ner på begrepp som gott och ont. När Daniel får ett brev från sin bror Max tror han det kommer från Helvetet. Och kanske har han inte helt fel.

Dalen mellan bergen i Schweiz är ett paradis på jorden. Eller åtminstone ett paradis för människor med vissa psykiska åkommor, som behöver vila upp sig i lugn miljö med hög luft, god mat och professionell omvårdnad. Så ser det i alla fall ut.

Fånig bok, den hade säkert aldrig blivit utgiven om inte författaren redan var ett namn. Ändå läste jag ut den, undrar just varför, kanske för att jag ville se vilket scenario hon målat upp. Boken har trots allt fått bra recensioner, så det finns andra åsikter än mina.

Min ena mamma hette Ruth av Lotta Backman

Lotta växer upp i skuggan av en stor familjehemlighet, en hemlighet som briserar när hon är 18 år. Plötsligt kastas hela hennes värld omkull.

I denna självbiografiska roman målar Lotta Backman ömsint bilden av sin mamma Ruth och av uppväxten i 50- och 60-talens fromma frikyrkomiljö. Minnesbilderna varvas med berättelsen om den vackra Karin som lever i en annan värld, fylld av spänning och flärd. Men också av förluster, död och ett förlamande svek som driver henne att lämna bort sitt enda barn.   

En helt underbar och gripande bok om kärlek, moderskap och svek. Tack Paula för tipset!

Brobyggarna av Jan Guillou

Tre bröders öden i ett sekel som ännu var ungt. Där framtidstron överskuggade världens alla orättvisor. Med teknikens stora genombrott skulle alla krig vara utrotade. Föga anade man att man stod inför det mest dramatiska och blodiga
århundrade någonsin.

Fantastisk läsning om vårt tidiga 1900-tal, jag längtar redan efter nästa del i seriern. Allt har han fått med bl a: Imperialismen i Afrika, första världskriget, järnvägens uppbyggnad, kvinnornas kamp för rösträtt, men även kärlek och svek. Det är lite väl ingående beskrivningar i jaktavsnitten (!) och i krigets slag, men man kan ju skumläsa emellanåt. Vapenfetischism?!

"Flimmer" av Anne och Even Holt

"Läkaren Sara Zuckerman behärskar avancerade hjärtoperationer till fullo. Ändå dör en patient två dagar efter en genomförd operation. Så dör ännu en patient, och läkarna upptäcker att det lilla chip hjärtstartaren som opererats in i patienterna har varit infekterat av ett datavirus. Någon har medvetet manipulerat den digitala tekniken. Stora ekonomiska värden står på spel och flera personer ställs inför en annalkande katastrof."

Anne Holt skriver här tillsammans med sin bror Even som precis som sin syster är en riktig supermänniska - läkare och civilingenjör. Det är ändå en typisk Anne Holt-bok: Intressant men osannolikt (?) persongalleri, hjältedåd och ett antal scenarier som successivt får sin förklaring. Bra spänningsroman som inte ger några djupare avtryck.

"Moderspassion" och "Himmel över London"

Moderspassion av Majgull Axelsson

”Höststormen drar in över Arvika och regnet vräker ner. Några människor tar sin tillflykt till Sallys Café & Restaurang, en vägkrog strax utanför staden, för att rädda sig undan det stigande vattnet och de hårda vindarna. I skuggan av ovädersnatten får vi deras livsberättelser.
...
Moderspassion är en berättelse om föräldraskap i allmänhet, och moderskap i synnerhet, om att förtränga och vägra se, om att bära generationers skuld och skam, men också om längtan efter tillhörighet och gemenskap.”

Det här är en helt fantastisk bok, oerhört gripande och spännande! En av de bästa jag läst på länge. Majgull Axelsson i högform!

Himmel över London av Håkan Nesser

” Det börjar klockan 4.50 på Paddington Station i hjärtat av London. Eller också börjar det en septemberkväll 1968 på Trafalgar Square. Eller möjligen längre tillbaka ändå med en lögnaktig stins i staden K- och hans son. Det är en spionhistoria, eller kanske en kärlekshistoria, eller kanske någonting helt annat, och det mesta utspelar sig i London, den eviga staden. Om en döende mångmiljonär och hans tänkbara arvingar handlar det. Och om böcker: varför det inte går att vara utan dem. Om tiden som stjäl våra liv och hjärtats obotliga ensamhet handlar det också, och kanske är det rentav själva berättaren som är huvudperson. Men vem är berättaren?”

Skum bok; jag gillade den inte, hade det inte varit för Nessers språk och nyfikenheten att försöka förstå vad det hela gick ut på hade jag nog inte läst den färdigt.

"De utsatta", "Det var inte jag", "Karin Månsdotter" och "Igelkottens elegans"

Trilogin ”De utsatta” – Kjell Johansson

De utsatta - Huset vid Flon

Här följer vi familjen Johansson – främst syskonen Eva och Einar - som lever i utkanten av samhället i dubbel bemärkelse. Men det finns trots allt hopp, familjebanden är starka och kärleken stor. Det här är sååå bra!

Kjell Johanssons barndomslandskap ligger i Midsommarkransen, strax utanför Stockholms södra tullar. Där, i en förfallen villa, lever familjen: en försupen och våldsam far som kommer hem från sjön - eller fängelset? Och en mor som hellre köper böcker på antikvariat än en omgång nya lakan. På övervåningen huserar mormor och morfar, ständigt i krig med svärsonen. Berättelsens öga finns hos den lille sonen, som tillsammans med sin syster tvingas lära sig att överleva i en värld där ingen är att lita på och där skuggan faller tung från folkhemsförortens nybyggda hyreshus där de "vanliga" bor.

De utsatta - Sjön utan namn

Eva, dottern i ”Huset vid Flon”, får efter moderns död en ingivelse att söka sin fars rötter och beger sig till hans släktgård - Skogstorpet – som ligger långt bortom all ära och redlighet i de värmländska skogarna. Det är inte någon romantisk Sörgårdsidyll hon möter, utan en rå, smutsig, hotfull och fördomsfull verklighet.

Kjell Johanssons nya roman är en fristående fortsättning på publiksuccén Huset vid Flon från 1997. Under en helg tvingas den nu vuxna Eva inse att talet om "klassresan" är en illusion. Man bär alltid sitt ursprung med sig. En storslagen roman med mörka stråk.

De utsatta - Rummet under golvet

Tänk det är ändå bara två generationer bort som det fanns gårdfarihandlare (dåtidens telefonförsäljare?), tvångssterilisering och samhällsförankrad rasdiskriminering i vårt ”fina” Sverige. Eva och Einars mormors okände bror är den som berättar. Starkt!

Titeln anspelar på ett hemligt rum i fattigstugan i Huddinge där de två barnen Nils och Emma Charlotta gömmer sig när verkligheten blir outhärdlig. Tiden är slutet av 1800-talet, barnens far har försvunnit och modern hotar hela tiden att släppa taget. Emma Charlotta är mormodern i Huset vid Flon, Kjell Johanssons succéroman om en familj i samhällets utkant, Nils är den bror som hon aldrig berättat för någon om.

”Det var inte jag” – Kjell Johansson

Eva har under sin vistelse i Skogstorpet (Sjön utan namn) förälskat sig i Axel. Han blir en symbol för allt som är sant och äkta; Hennes dröm om kärlek utan krav och förställan.

Hon kan inte släppa barndomens känsla av utsatthet och främlingskap. Det och den ständiga rädslan av att vara bevakad av det etablerade samhället, gör att hon emellanåt ”drunknar”…

En liten lättläst bok som är Kjell Johanssons punkt/epilog till trilogin ”De utsatta”.

”Karin Månsdotter – Hans majestäts nådiga frilla” - Maria Gustavsdotter

En lättläst roman som berättar om hur det kunde ha varit att vara Karin Månsdotter. Fantastisk klassresa gjorde hon hur som helst, från föräldralös barflicka till kungagemål.

Inte speciellt engagerande, men rätt okej.

”I jämförelse med dramatiken vid 1500-talets svenska hov framstår nutida kungahus som vardagligt bleka. Karin Månsdotter är definitivt en av de mest remarkabla personerna i vår svenska historia.”

”Igelkottens elegans” - Muriel Barbery

En bestseller som inte alls motsvarade mina förväntningar. Det framgår tydligt att författarinnan har undervisat i filosofi. Stora delar av boken utgörs av filosofiska och existentiella grubblerier. Visst kan man väl säga att det dessutom är en feel-good-roman, men kanske lite väl feel-good för min smak.

Renée Michel är portvakt i en ståtlig fastighet i Paris finare kvarter. Hon är en självlärd älskare av konst, musik, filosofi och litteratur. Hon lever sitt liv diskret bakom en övertygande schablonbild av den vresiga och obildade portvakten med få intressen utöver katten och skräniga teveprogram.
Tolvåriga Paloma Josse bor med sin familj i en paradvåning i samma hus. Hon är brådmogen, överbegåvad och försöker förgäves bete sig som sina jämnåriga. Hon tycker livet är absurt, känner sig oälskad och har bestämt sig för att begå självmord på sin trettonårsdag.
Renées och Palomas vägar korsas när den japanske affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in.

Happy happy en bok om skilsmässa

Maria Sveland och Katarina Wennstam är redaktörer för en bok om lyckliga skilsmässor, och i vissa avseenden uppmanas man även till att skilja sig vad jag har förstått.

Personligen tror jag inte alls på att ett förhållande kan avslutas på ett lyckligt sätt. På sikt kan allt bli bra, men tiden innan och direkt efter en skilsmässa är väl ändå full av skuld, sorg och helvetes kval.

I en debatt på Aktuellt igår kväll ifrågasatte DN:s ledarskribent Hanne Kjöller eventuell lycka för barnen i en separation. Jag kan bara hålla med henne om den frågeställningen och undrar: "Var kommer barnen in"?

Naturligtvis ska man skilja sig om man på olika sätt känner att förhållandet är fel, och det är alldeles självklart i de fall där den ena parten misshandlar den andra.

Jag är själv skild, men lyckligt? Självklart hade jag helst velat ha barn och delat ett långt lyckligt liv med samma människa, men det visade sig omöjligt i längden eftersom vi var/är alltför olika.

Det bästa med min skilsmässa var dock den stora lyckan/turen att jag efter ett antal år mötte min nuvarande man Roland, som i dag på min 56-årsdag kom med leverpastejsmörgåsar med brinnande tårtljus på och fina paket "på sängen".

"En dag", David Nicholls och "Huvudjägarna", Jo Nesbö

Jo Nesbö – Huvudjägarna

 ”Roger Brown är om han får säga det själv Norges bästa och mest underbetalda headhunter, han har en alldeles för vacker hustru, en alldeles för dyr villa och måste därför stjäla alldeles för mycket konst för att kunna upprätthålla sin livsstil.
Clas Greve är den perfekta kandidaten till alla slags toppjobb, en man med både kvinnotycke och en Rubensmålning i hundramiljonersklassen. Om Roger Brown får tag på den målningen är hans ekonomiska problem lösta och hans hustru Diana kommer vara honom evigt trogen. Diana vill ha sitt konstgalleri. Och ett barn.
Alla vill ha något. Ingen får det gratis. Inte utan att gå över lik. Någons huvud kommer rulla i den jakt som börjar.”

En annorlunda thriller som överraskar rätt rejält efter ett tag. Som vanligt så är Nesbös hjälte – här en head-hunter – övermänsklig på gränsen till det humoristiska. Okej som förströelse.

David Nicholls – En dag

 ”Du kan leva hela ditt liv utan att inse att det du letar efter finns rakt framför dig.

15 juli 1988. Emma och Dexter tillbringar en natt tillsammans efter examen på universitetet. Dagen efter måste de gå skilda vägar.

Men var kommer de vara den 15 juli året därpå? Och alla år som följer?”

En underbar bok som är charmig, rolig, igenkännande, frustrerande och sorglig. Mest gillar jag att man emellanåt får följa tankarna som ligger under dialogen, typ: ”…men varför sa jag så där, vad tänker han om mig nu…”.

"Det du inte såg", Patrik Sjöberg

"1987 hoppade höjdhopparen Patrik Sjöberg 2,42 på DN-galan i Stockholm. Detta gjorde honom till innehavare av världsrekordet i höjdhopp. Fortfarande är han världens näst bäste höjdhoppare genom tiderna.

Men vem är egentligen Patrik Sjöberg? Många av oss minns en överlägsen idrottsman, kaxigt rökande en cigarett mellan hoppen. En man vi, då och nu, känner som bufflig, frispråkig och rakt på sak. En idrottsvärldens rockstjärna. Men hur kom han dit?"

Jag var inte speciellt intresserad av friidrott när Patrik Sjöberg var höjdhoppsstjärna, det intresset har kommit senare. Det här är därför säkert långt intressantare för de som under 80-talet hängde med i vad som hände på tävlingsarenorna.

Jag har dock alltid tyckt att Sjöberg är läcker som person, och intresset ökade när han var med i "Mästarnas mästare" på SVT. Jag är överhuvudtaget kittlad av människor som inte uppträder enligt gängse normer, kanske för att jag själv aldrig riktigt vågat detta.

Den här boken blir trots viss upprepning av olika uppladdningar och tävlingar aldrig tråkig, utan man läser den med fullt intresse rakt igenom. Tränaren Viljos sexuella utnyttjande av Sjöberg tar relativt stor plats. Den beska kritiken mot Patriks mamma känns bitvis orättvis (som mor är jag alltid så rädd att mina egna barn är bittra över mina tillkortakommanden), eftersom den står oemotsagd.

"Livet deluxe", "Kråkflickan", "Hungerelden" och "100-åringen..."

”Livet deluxe”, Jens Lapidus

 ”Med sin Stockholm noir-trilogi har Jens Lapidus vänt upp och ner på kriminalgenren. De kriminellas perspektiv regerar. Jorge tvivlar på det lagliga livet. Radovans dotter ställs inför ett val…

Medlen varierar. Beskydd, rån, k, kroppar. Jakten efter pengar och makt går vidare. Och efter ett liv utan bekymmer nånstans där det är varmt och ljust. Målet är snabba cash - och livet deluxe.”

Lapidus skriver som ingen annan. Drivet, humoristiskt och kärnfullt. Denna hans fjärde bok är lika läsvärd som hans tidigare!

”Kråkflickan” och ”Hungerelden”, Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundqvist

”Kråkflickan är en stark spänningsroman som handlar om svek och vad sveket kan göra med oss människor. Kråkflickan är första delen i trilogin om Victoria Bergmans Svaghet.”

”Precis som KRÅKFLICKAN innehåller HUNGERELDEN överraskningar, halsbrytande vändningar och ett lika oväntat slut.”

Mycket välskrivna böcker, som visar prov på god kunskap (?) om psykologiska och psykiska tillstånd. Man kastas hela tiden hit och tid i sin tro på att ha kommit fram till lösningen på historien/historierna. Vändningarna är vindlande för att inte säga svindlande. Jag uppskattar de korta kapitlen – tydligen skriver de vartannat – som gör boken lättläst trots det tunga innehållet. Oändligt spännande är det, och bägge böckerna innehåller riktiga cliffhangers. Det enda negativa är att man får sig en rejäl tankeställare: Är människor verkligen så här onda?

Författarna är uppväxta i Gävle, och de kommer på författarmöte i Andersbergs bibliotek i augusti, då ska jag vara där.

”Hundraåringen…”, Jonas Jonasson

”Efter ett långt och synnerligen händelserikt liv hamnar Allan Karlsson på det äldrehem han tänker ska bli hans sista anhalt på jorden. Problemet är bara att hälsan vägrar ge vika, och en dag bär det sig inte bättre än att det är dags för honom att fylla tresiffrigt…”

Den här boken är inte skriven för mig! Vad är det för fel på min skalle? Jag tycker bara att den är fånig, och så oerhört förutsägbar, ungefär som ”dörrsmällarfarserna”. Alla verkar ju tycka att den är sååå rolig och allmänbildande, men jag säger: Nej som sagt, inget för mej!

"Spill", Sigrid Combüchen

"En författare får brev från en av sina läsare. Det är en gammal dam på spanska solkusten som känner igen sig på ett familjefoto från 30-talets Lund, beskrivet i en av författarens romaner.

Breven mellan norr och söder växer i antal och leder vidare till i skolkataloger, Veckojournalen och hemsidor på nätet.

Bilden av familjen Carlsson, där Hedda är enda dottern, tätnar efterhand genom den gamla Heddas brev och författarens "bredvidläsning". Parallellt med detta växer en berättelse om Hedda fram. Om hur hela hennes liv kom att formas av tillfälligheter och ogenomtänkta beslut när hon var nitton, tjugo. Slumpen, eller ödet, kastade henne ur den lugna kurs som verkade given för en flicka ur övre medelklassen. Och facit blev en pensionerad hemmafru i södra Spanien.

Mellan författaren och den gamla Hedda råder dragkamp om mening. Författaren förälskar sig i dåtid och det som inte blev, Hedda intresserar sig för nuet som är, och protesterar mot idén att hennes liv kanske blev förspillt."

Jag förstår varför den här boken tilldelats August-priset 2010. Mycket läsvärd om än ganska seg och omständlig till en början.

"Jag förbannar tidens flod", Per Pettersson och "Pansarhjärta", Jo Nesbö

Jag förbannar tidens flod – Per Pettersson

En norsk karamell som trots att den är liten och tunn räcker ett tag eftersom man vill suga länge på varje ord.

”Året är 1989 och Arvids äktenskap håller på att falla sönder, Berlinmuren faller likaså och Arvids mor får diagnosen cancer. Hon beger sig till Danmark och Arvid ansluter. Det förflutna framträder och Arvid söker nå sin mor i hennes sorg.

På en utsökt utmejslad prosa skapar Petterson återigen en berättelse som äger en lika stark närvaro och värme som hans senaste hyllade roman Ut och stjäla hästar, vars framgångar runtom i världen, kanske framför allt i USA, varit häpnadsväckande.”

Pansarhjärta – Jo Nesbö

Ännu en – den sista som hittills (?) utgivits – Harry Hole-deckare. Minst lika galen och spännande som de övriga i serien.

”Pansarhjärta är en thriller som utspelar sig i Oslo, Kongo, de norska fjällen, Leipzig och Hongkong. Det är en historia om hat, kärlek, smärta och girighet.”

"Sockerdöden", Unni Lindell, "Frälsaren" och "Snömannen" av Jo Nesbö - Äkta "Påskekrim"

”Sockerdöden” - Unni Lindell

Intrigen är inte lätt att förstå, och det tog nästan ända till slutet innan jag förstod vem som mördat vem, förutom de mord som man fick följa ”live”. Lindells figurer är målande beskrivna, och inte så lite säregna/originella. Lindell verkar t ex ha hittat Norges motsvarighet till Lisbet Salander. Totalt sett en bra deckare!

”Frälsaren” – Jo Nesbö

Varningstexten som stod på den här stämmer verkligen: ”Ett varningsord – sätt inte i gång att läsa Frälsaren en vardagskväll, för då kommer du urlakad och hålögd till jobbet dagen därpå”. Gillar man deckare är Nesbö ett måste!

”Snömannen” – Jo Nesbö

Den klart läskigaste deckaren jag läst på länge, en riktig rysare. Nesbös böcker blir bättre och bättre, kanske för att man lär känna hans huvudperson Harry Hole närmare, och för att det blir mer och mer kärlek, och det behövs alltid i en deckare.
”Garanterat skräckinjagande och nästan omöjlig att slita sig ifrån”, skrev Svenska Dagbladets recensent, jag håller med.

Mormors duk

Jag har just strukit min mormors duk, den som hon fick på sin 60-årsdag i maj 1950.

För någon tid sen så mötte jag Ivan (81 år) utanför biblioteket. Ivan hade haft en stroke och berättade att han inte kunde läsa längre utan lånade ljudböcker. Han var f d byggnadsingenjör och hade bl a byggt delar av Gävle sjukhus och stadsdelen Sätra. Vi hade ett långt samtal när vi promenerade upp mot Söder. Det visade sig att vi kom ifrån samma by i Uppland. Han kände väl igen min mor och hennes syskon, och hade varit nära vän till min yngsta morbror Fritz. Mot slutet av promenaden så säger Ivan: "Din mormor var en oerhört snäll och god människa, men så eländigt och fattigt de hade det där uppe."

Det slår mig att snart är jag lika gammal som mormor när hon fick den här duken. Hon fick leva i fattigdom och elände som statarhustru och mjölkerska. Hennes barn blev uppfödda på salt sill, potatis och gröt. Hon fick uppleva skammen med att föda oäkta barn och bli förskjuten av sin familj. Till slut träffade hon morfar som var änkling med sex barn. Tillsammans fick de sedan fyra barn. Morfar i sin tur var son till en teologistudent och en servitris i Uppsala, han auktionerades bort mycket tidigt...

Mormor och morfar bodde i statarlängor, och efter det i pensionärshem. De hade aldrig mer än ett rum och kök.

Rullande förskola - ett aprilskämt?

I fredagens Gefle Dagblad har man ett reportage om "En bussig förskola". Gävle kommun har för att minska trycket på dagiskön köpt in en specialbyggd buss för att användas som dagis/förskola. Man häpnar! Hur långt ska vi gå i besparingsiver?

Hur många av oss skulle vilja ha en d-a buss som vår fasta arbetsplats, baracker är ju rena drömmen i jämförelse. Samtidigt som kommunen har planer på att kanske köpa in fler bussar så verkar man vara inne på att helt lägga ned verksamheten med kommunala dagmammor. Det är alltså numer helt fel att vistas i ett vanligt hem för våra små älskade barn och barnbarn.

Jag förstår ingenting, börjar jag bli gammal eller är de helt galna på kommunens omsorgsförvaltning?!

"Om inte nu så när", Annika Thor och "Djävulsstjärnan", Jo Nesbö

Om inte nu så när - Annika Thor

I förkrigstidens och de första krigsårens oroliga Europa befinner sig Sverige i utkanten, men ändå inte vid sidan av det som sker. Varje dag fattas också här beslut som avgör människors öden, och det är långt ifrån alltid humaniteten som fäller utslaget.

Romanen följer sex människor - flyktingar från Tredje riket såväl som svenskar - och hur tre mycket olika kärleksförhållanden växer fram. Exilen och ovissheten bryter ner flyktingarna, men också de som utövar makten förändras.

Vi var väl kanske inte så neutrala under andra världskriget som det ibland framställts. Ännu en bok i andra världskrigets skugga, men intressant eftersom den utspelar sig i Sverige. Den griper inte tag så mycket som man kan tro, jag upplevde den mer som en reportagebok. Läsvärd och lättläst men inte mer.

Djävulsstjärnan - Jo Nesbö

Semestertider i Oslo. En värmebölja håller staden i ett obarmhärtigt grepp. Polishuset står tomt sånär som på två personer: karriäristen Tom Waaler och Harry Hole, vars uppsägning hänger i luften sedan han förgäves försökt bevisa att Waaler är skyldig till mord och vapensmuggling.

Då en ung kvinna hittas mördad, med en femuddig röd diamant under ögonlocket och ett avhugget pekfinger, tvingas Harry ta sig an fallet tillsammans med Tom Waaler.

Mördaren slår till gång på gång efter ett till synes obegripligt mönster och paniken sprider sig bland allmänheten. Harry arbetar febrilt för att knäcka djävulsstjärnans symbolik. Samtidigt är det dags att göra upp med Waaler en gång för alla.

Som vanligt med Nesbös böcker är det varning: Det går inte att sluta!

 

Smärta, våfflor och lycka

I går var det våffeldagen, och jag vaknar med en rygg som man gärna vill byta bort. Besökte min utmärkta kiropraktor. Smärtsamt och känslomässigt jobbigt, det var som att han rörde djupt in i min själ, och där finns minsann också smärta och rädsla.

Väl hemma så åt vi gulaschsoppa och våfflor med sylt och grädde. Därefter sov vi middag, tre generationer – jag som är mormor, dotter Malin och dotterdotter Tove (plus Smilla). När vi vaknade var det en del att röja i köket, men det gick med glädje och lätthet.

Jag är så tacksam för att Roland arbetade hemifrån så vi kunde ha Tove hos oss hela dagen, att Malin anslöt efter sitt möte och att jag hade råd att på kvällen gå och köpa en ny handväska/liten ryggsäck.

Kvällen var också super: Finalen i Let´s dance, fiskgryta och en fantastisk semifreddo, som Roland grep tag i för att få släppa jobbet och den stressiga kommande veckan för en stund.

I dag vaknade jag vid fyra och hade en nästintill olidlig smärta i ryggen. Tårar, värktabletter, liniment och en tröstande make gjorde att jag till slut somnade om.

Jag lever!

Jo Nesbö: "Rödhake" och "Smärtans hus"

Varning för dessa böcker, de stör nattsömnen, och du blir dessutom asocial, vill bara ha/läsa mer ...

RÖDHAKE

"I Oslos nynazistiska kretsar styrs verksamheten med järnhand av någon med kodnamnet Prinsen. Harry Hole misstänker att denne Prinsen finns inom Oslopolisen. Misstankarna bekräftas då hans närmaste kollega mördas. Under utredningens gång upptäcks en oväntad koppling till ett mörkt kapitel i landets historia, den grupp av norska frontmän som kämpade på Hitlers sida under andra världskriget. Allt tyder på att en av dem är tillbaka, som återuppstånden från de döda, för att hämnas. Denne vålnad skördar offer efter offer i ett helt lamslaget Oslo. Och detta är bara början, för allt tyder på att mördaren kommer att fullborda sitt blodiga verk den 17 maj."

SMÄRTANS HUS

"I en banklokal i Oslo får chefen 25 sekunder på sig att tömma bankvalvet. Han behöver 31, vilket får rånaren att skjuta en kvinnlig anställd. Trots att allt finns på video står polisen handfallen inför det brutala mordet. Samtidigt kallas Harry Hole till en brottsplats som visar sig vara exflickvännens lägenhet. Nu är hon död, och Harrys ärkefiende Tom Waaler är inte sen att utnyttja det faktum att Harry var den som sist såg henne i livet. För att rentvå sig tvingas Harry ta hjälp av Oslos mest fruktade bankrånare, en man som kontrollerar stadens undre värld från sin cell i fängelset. Samtidigt som huvudstaden skakas av ännu ett bankrån ger sig Harry ut på en desperat jakt på sanningen som för honom tillbaka till hans eget mörka förflutna."

"Tempelbranden", Catharina Ingelman Sundberg och "Sågverksungen", Vibeke Olsson

Det här är tredje delen av den historiska romanserien "Släkten". "Tempelbranden utspelas i mitten av 1000-talet under den tid då Sveaväldet kristnas. Det är en tid då släkter slåss om makten med religionen som vapen, och då det gamla sättet att leva är på väg mot sin undergång. I norr är kvinnan fri och kan skilja sig. I den nya tron från Rom är kvinnan mannens egendom."

 Det har hänt något med min läsning, jag har inget sug, och är så kritisk till det mesta jag får i handen. Den här boken är väl sisådär, temat är intressant, men språket och skeendet är lite väl "amerikanskt", dvs svart eller vitt och onyanserat. Läsvärd om man inte har något bättre på gång.

Jag försökte läsa "Sågverksungen" av Vibeke Olsson, men den gav jag upp väldigt raskt. Den var bara för naiv och fånig. Normalt är jag väldigt förtjust i arbetarskildringar, men denna går bort.

Läkarskräck

Jag har relativt svår läkar- och sjukhusskräck. Vet inte vad det beror på, kanske hotar det min starka vilja av att vara självständig. Jag vill inte vara beroende av något/någon, och ändå är det just det jag blivit bl a av medicin.

Forna tiders läkare (jag är ju nästan stenålders) var väl inte heller så pedagogiska, så erfarenheterna från min sjukliga barndom har kanske satt sina spår. Hur som helst så borde skräcken lagt sig eftersom jag numer bara mött/möter fantastisk vårdpersonal. De läkare som omgett mig de senaste 20 åren har varit helt fantastiska. Framför allt min specialistläkare och min pärla Birgitta på Strömsbro hälsocentral.

Nu har det tyvärr blivit så att Birgitta har lämnat stan och specialistkliniken är stängd p g a sjukdom. Mitt recept behöver förnyas, och det innebär att jag måste ta kontakt med en ny läkare. Huvaligen, det att få till detta samtal har jag gruvat mig för en hel vecka, jag har fått ont i magen varje gång jag sett lappen: Ring för nytt recept!

I dag kom jag så äntligen till skott och ringde min hälsocentral. Förklarade mitt problem för en förstående sköterska, och tio minuter senare ringer hon tillbaka och berättar att medicinen kan hämtas på något apotek i eftermiddag! Jag slipper alltså läkarbesöket!!!

Jag vet att jag borde gå och kolla mitt blodsocker, blodtryck, göra KOL-test mm mm, men jag vågar och VILL inte. Fan känner man sig frisk (nja) ska man väl inte belasta sjukvården med allmänna provtagningar?

Det finns däremot en läkarkategori som jag INTE väntar med att ringa - tandläkaren - men det beror inte på att jag inte är rädd för det, utan att jag är rädd för att det ska bli än värre att vänta, då kan man ju drabbas av rotfyllning, och vem vill det!?

Sopsortering

Varje gång man besöker någon eller någon besöker oss slås jag av problemet med sopsorteringen:

Ljuva dåtid då man slängde allt i samma behållare, men naturligtvis ändå inte. Vi har försökt att ha märkta lock på våra fyra behållare, men det är så opraktiskt i vardagen, därför får man också nästan alltid sortera om i byttorna när man haft gäster, och det känns minsann inte så fräscht. Och tänk "mardrömmen" när man haft riktig fest, det tar ju en dag extra att transportera allt dit det ska.

Sen slås man ibland av att det känns fånigt att vika mjölkförpackningar när man t ex i inredningsprogrammen uppmanas att slå sönder fullt funktionsdugliga kök, fönster mm i st f att renovera och måla. Och alla köpcentran som ligger långt utanför stadskärnorna så folk åker bil i flera mil för att handla mat. Vi åker också allt längre för att sola under vintern, vad gör inte den långa flygresan till Thailand för miljön?!

Men vart tog växthuseffekten vägen? Jag har då inte sett skymten av den!

"En dåre fri" och "Jorden de ärvde"

"En dåre fri" av Beate Grimsrud

En otrolig läsupplevelse! Beate Grimsrud har ett språk som är helt oemotståndligt! Att följa henne och hennes vänner/ovänner som bor i huvudet är skrämmande, men samtidigt hoppfullt: För mitt i sjukdom och täta och långa vistelser på psykiatrisk klinik skapar hon fantastiska böcker, filmer och håller föredrag. Det bästa jag läst på mycket länge!!!

"En dåre fri är en roman om skörhet och styrka. Det är Eli som berättar. Hon bor ensam i sin lägenhet, och ändå inte. Espen, Emil och Erik finns också där. Deras röster har följt henne hela livet. Så småningom kommer också prins Eugen.

Hennes terapeut kommer också, för att hjälpa henne att klara vardagen och vanligheten. Hon är periodvis inlagd på psykiatrisk avdelning, och i vården möter hon både omhändertagande och oförståelse. Elis vilja att leva och skapa är stor, men rösterna inom henne bråkar och stör. Ändå skriver hon hela tiden, gör film, reser och framträder på uppläsningar. Som författare röner hon framgång efter framgång, medan kampen mot sjukdomen pågår.

Eli lever med sin psykos; hon utvecklas och kämpar. Med sitt magiskt lysande språk öppnar Beate Grimsrud dörren till en fascinerande och gripande värld."

"Jorden de ärvde" av Björn af Kleen

Jag häpnar över det faktum att något så förlegat och odemokratiskt som fideikommiss fortfarande existerar i vårt land! Att dessutom socialdemokratin och aristokratin (?) ständigt gått/går i hand-i-hand, är än mer förvånande. Kan detta faktum bero på ett gammalt och vant stå-med-mössan-i-hand-beteende? Ett beteende som jag alltför väl identifierar mig med, säkert ett spår av att vara dotter till en statardotter. Jag har motstridiga känslor till skattebefrielsen och bidragen som vissa få inom adeln får, för visst finns det ett stort intresse av att se dessa fantastiska byggnader, alléer och egendomar såsom de alltid sett ut, men det måste kunna lösas på annat sätt!? En intressant dokumentärbok.

"Hur gick det egentligen till när den svenska adeln överlevde både industrialismen och demokratin, vad bråkar de om på Erstavik och varför köpte egentligen Göran Persson Torp?"

Arkitektur

I går var vi på visning på en lägenhet i "Fiskverket". På bilderna såg den jättefin ut, bra storlek, hiss, garage mm. Vi trodde att detta kunde bli vårt (f n) ultimata boende. Visst lägenheten hade jättebra planlösning och utsikten mot Nobelparken var inte fel. Men i köket tittar man in i en trappa och en hissdörr! Som arkitekt borde man väl ändå inte bara tänka på planlösningen inomhus, att ha grannarna (nästan inne) i köket varje gång de är på väg hem eller bort är ju inte vad man tänkt sig, och på den här loftgången (oftast dum lösning) var det tre lägenheter till, så det lär ju bli lite "spring".

Vi tittade på en marklägenhet i Strömsbro i fjol, och där var problemet liknande. Planlösningen och överhuvudtaget interiören var i det närmaste perfekt. När man tittade ut genom fönstren hade man däremot ett plank eller en garagevägg som utsikt och på framsidan (solsidan) gick trappan till grannen ovanpå upp.