Än finns det hopp – Karin Wahlberg
”Än finns det hopp är första delen i en romanserie om människorna kring ett lasarett - en värld fylld av spänning och allvar, skildrat med ett stort mått av tidsfärg och nostalgi.
Karin Wahlberg har skrivit en oavbrutet spännande och initierad skildring av en dramatisk vardag i en svensk småstad på 50-talet.”
En helt underbar roman som tar mig tillbaka (?) till 50-talet det årtionde som jag föddes. Tänk ändå vad det på bara denna korta (!) tid har hänt mycket i vårt samhälle.
Man sugs in i miljöerna och är som en tyst betraktare/deltagare i den tiden. Karin Wahlberg måste ha gjort en ingående research såsom hon beskriver rutiner, apparater, rangordningar mm på ett sjukhus på 50-talet. Vad fikade man, vad åt man, vilka kläder hade man osv allt känns som en ren historiebok.
Jag längtar till nästa del - för det ska bli fler - måtte den komma snart!
Carmen och döden – Karin Fossum
”Konrad Sejer är tillbaka
I ett obevakat ögonblick har det värsta tänkbara hänt. Ett litet barn har drunknat i en damm. Det ser först ut att vara en olyckshändelse och de unga föräldrarna är förtvivlade. Men under förundersökningen uppvisar modern, Carmen Cesilie Zita, underliga personlighetsdrag, sidor som förbryllar den erfarne kriminalkommissarien Konrad Sejer. Han har en väl utvecklad intuition som ofta leder honom rätt. Men den här gången famlar han i blindo.”
Karin Fossum är en av mina absoluta favoriter, men den här gången så är jag inte särskilt imponerad. En mycket obehaglig historia naturligtvis, och jag undrar om den har fler bottnar än jag kan se. Visst är den lättläst och språket flyter, men den berör inte alls som hennes böcker brukar göra. På en skala 1-10 så får hon en 6:a för den här boken.
Nathalie – en delikat historia – David Foenkinos
”En innerlig och humoristisk saga om nyfunnen kärlek som lyser upp sorgens mörka efterdyningar och om krossade hjärtan som finner lyckan på de märkligaste ställen.
Kapitlen i boken varvas av korta faktainslag, definitioner och anekdoter. Stilen är enkel, välskriven och lagom nostalgisk. Boken var med i sista urvalet till Goncourtpriset 2009 och har belönats med ett flertal litteraturpriser.”
Den här boken är en typisk feel good-roman, mycket lättläst. Väldigt typisk fransk tycker jag, dvs lite småfånig och förutsägbar i vissa lägen, men mysig ändå. Allting verkar så enkelt, och ingenting berör speciellt djupt, men kul som förströelsebok.
