Mormors duk

Jag har just strukit min mormors duk, den som hon fick på sin 60-årsdag i maj 1950.

För någon tid sen så mötte jag Ivan (81 år) utanför biblioteket. Ivan hade haft en stroke och berättade att han inte kunde läsa längre utan lånade ljudböcker. Han var f d byggnadsingenjör och hade bl a byggt delar av Gävle sjukhus och stadsdelen Sätra. Vi hade ett långt samtal när vi promenerade upp mot Söder. Det visade sig att vi kom ifrån samma by i Uppland. Han kände väl igen min mor och hennes syskon, och hade varit nära vän till min yngsta morbror Fritz. Mot slutet av promenaden så säger Ivan: "Din mormor var en oerhört snäll och god människa, men så eländigt och fattigt de hade det där uppe."

Det slår mig att snart är jag lika gammal som mormor när hon fick den här duken. Hon fick leva i fattigdom och elände som statarhustru och mjölkerska. Hennes barn blev uppfödda på salt sill, potatis och gröt. Hon fick uppleva skammen med att föda oäkta barn och bli förskjuten av sin familj. Till slut träffade hon morfar som var änkling med sex barn. Tillsammans fick de sedan fyra barn. Morfar i sin tur var son till en teologistudent och en servitris i Uppsala, han auktionerades bort mycket tidigt...

Mormor och morfar bodde i statarlängor, och efter det i pensionärshem. De hade aldrig mer än ett rum och kök.

Rullande förskola - ett aprilskämt?

I fredagens Gefle Dagblad har man ett reportage om "En bussig förskola". Gävle kommun har för att minska trycket på dagiskön köpt in en specialbyggd buss för att användas som dagis/förskola. Man häpnar! Hur långt ska vi gå i besparingsiver?

Hur många av oss skulle vilja ha en d-a buss som vår fasta arbetsplats, baracker är ju rena drömmen i jämförelse. Samtidigt som kommunen har planer på att kanske köpa in fler bussar så verkar man vara inne på att helt lägga ned verksamheten med kommunala dagmammor. Det är alltså numer helt fel att vistas i ett vanligt hem för våra små älskade barn och barnbarn.

Jag förstår ingenting, börjar jag bli gammal eller är de helt galna på kommunens omsorgsförvaltning?!

"Om inte nu så när", Annika Thor och "Djävulsstjärnan", Jo Nesbö

Om inte nu så när - Annika Thor

I förkrigstidens och de första krigsårens oroliga Europa befinner sig Sverige i utkanten, men ändå inte vid sidan av det som sker. Varje dag fattas också här beslut som avgör människors öden, och det är långt ifrån alltid humaniteten som fäller utslaget.

Romanen följer sex människor - flyktingar från Tredje riket såväl som svenskar - och hur tre mycket olika kärleksförhållanden växer fram. Exilen och ovissheten bryter ner flyktingarna, men också de som utövar makten förändras.

Vi var väl kanske inte så neutrala under andra världskriget som det ibland framställts. Ännu en bok i andra världskrigets skugga, men intressant eftersom den utspelar sig i Sverige. Den griper inte tag så mycket som man kan tro, jag upplevde den mer som en reportagebok. Läsvärd och lättläst men inte mer.

Djävulsstjärnan - Jo Nesbö

Semestertider i Oslo. En värmebölja håller staden i ett obarmhärtigt grepp. Polishuset står tomt sånär som på två personer: karriäristen Tom Waaler och Harry Hole, vars uppsägning hänger i luften sedan han förgäves försökt bevisa att Waaler är skyldig till mord och vapensmuggling.

Då en ung kvinna hittas mördad, med en femuddig röd diamant under ögonlocket och ett avhugget pekfinger, tvingas Harry ta sig an fallet tillsammans med Tom Waaler.

Mördaren slår till gång på gång efter ett till synes obegripligt mönster och paniken sprider sig bland allmänheten. Harry arbetar febrilt för att knäcka djävulsstjärnans symbolik. Samtidigt är det dags att göra upp med Waaler en gång för alla.

Som vanligt med Nesbös böcker är det varning: Det går inte att sluta!