Böcker av Gardell, Börjlind, Rosenberg, Tikkanen och Nilsson

Torka aldrig tårar utan handskar. 2, Sjukdomen – Jonas Gardell

”De är en sorts familj: ärkefjollan Paul, Lars-Åke och Seppo, Reine med sitt plågade förflutna på den lilla bohuslänska ön, den vackre Bengt som är filmstjärna i vardande. Varje år firar de jul hos Paul, det är där Benjamin och Rasmus träffar varandra och blir kära. Allt ska de offra för kärleken.”

Man må tycka vad man vill om Jonas Gardell, men skriva kan han! Den här boken är precis lika gripande som den första delen – Kärleken. Om man läser den här utan gråta gång på gång så är man gjord av stål. UNDERBAR!

Springfloden – Rolf och Cilla Börjlind

"1987. Under en kall och likgiltig fullmåne begås ett sadistiskt mord på en strand på Nordkoster. Offret är en ung kvinna. Förövarna är tre personer. En ung pojke blir ofrivilligt vittne till mordet.

----

2011. Olivia Rönning får i uppgift att skriva ett elevarbete på Polishögskolan om det olösta strandfallet. Hon vaskar fram så mycket hon kan via gamla källor, det svåraste visar sig dock vara att få tag i den som ledde mordutredningen. Tom Stilton är nämligen som uppslukad av jorden."

En bra deckare, inte den bästa jag läst, men definitivt inte den sämsta heller.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz - Göran Rosenberg

"Om sin fars väg från Auschwitz till den lilla staden med den stora lastbilsfabriken har Göran Rosenberg skrivit en djupt personlig barndomsmemoar; om Platsen där ett litet barn sätter sina första ord på världen och gör den till sin, som också är Platsen där en ung man stiger av tåget en tidig augustikväll 1947 för att börja världen på nytt, som också blir Platsen där efterkrigstidens ljusa horisonter alltför snart förmörkas av skuggorna från Lódz, Auschwitz, Ravensbrück och Wöbbelin."

En tårdrypande och mycket vacker och sorglig men tyvärr emellanåt lite tjatig bok. Rosenbergs grepp att göra platser och människor som neutrum (Platsen=Södertälje, t ex), när han är så detaljerad i allt övrigt förstår jag inte. Är det för att livet i Sverige blir ett pseudoliv (?) för fadern? Utomordentligt irriterande också att varje gång hans mor nämns så kallas hon ”kvinnan som skulle bli min mor”, det kan man väl skriva innan hon blivit det, men sedan…jag saknar f ö berättelsen om hans mor, men den kanske kommer i en egen bok. Jag tycker att man aldrig kan läsa nog många böcker om förintelsen, och Rosenberg har verkligen varit grundlig, och ger en del nya infallsvinklar. Och tårar blir det som sagt!

Jag är den som skall komma – Johanna Nilsson

"Har Bernice blivit galen av sorg efter missfallet? Eller är hon Messias som ska frälsa världen och väcka sitt förlorade barn till liv? Jag är den som skall komma är en vacker och tänkvärd roman om en psykotisk kvinna som hävdar att hon är den återuppståndna frälsaren. Johanna Nilsson leker med tanken hur Jesus skulle ha agerat och bemötts i dag."

All den lycka och kärlek som givits den unga familjen, slås i några ögonblick sönder och den unga mamman hamnar i en annan/egen verklighet. Man känner mannens förtvivlan och hennes längtan efter man och barn, samtidigt som hon har sin viktiga mission. 
Att författarens avsikt är att leka med tanken om hur Jesus skulle bemötts i dag slog mig aldrig under läsningen, för mig framstår det hela som oändligt sorgligt, men på något sätt ändå hoppfullt. Fantastiskt flyt i språket! Mycket bra!

Emma & Uno – Märta Tikkanen

"När de träffas är hon arton, mindre än ett år senare är de gifta. Året är 1898. Hon är nitton när det första barnet föds. När det sjätte föds är hon tjugofem, då bor de inte längre tillsammans men hon skriver kärleksfulla brev till honom. De skiljer sig när hon är trettiotre. Hon lever ensam i fyrtio år. Inte heller han gifter om sig. Det blir inbördeskrig och världskrig, inflationen tar det som återstår av hennes arv efter skilsmässan. De sex barnens försörjning faller helt på henne, för dem är hon medelpunkten, högt älskad av dem alla, fyllda sjuttiotvå när hon dör. Så kan man sammanfatta ett liv, min mormors. Morfar har jag inget minne av, jag har ett silverhjärta som jag fick av honom och ärvde hans lådkamera när han dog, då skulle jag strax fylla ett år."

Märta Tikkanen är inte sen med att i varje tillfälle framhålla sin släkts enorma intelligens, framgång och godhet. Visserligen framställs väl inte morfadern som någon god familjefar och ordningsam företagare, men ändå. Ganska mörk och trist historia, men barnen och barnbarnen blev ju professorer, författare, skådespelare, konstnärer. Duktiga dom! Inga vanliga kontorsråttor, butiksbiträden och fabriksarbetare i Tikkanens fina släkt inte.