"Jag förbannar tidens flod", Per Pettersson och "Pansarhjärta", Jo Nesbö

Jag förbannar tidens flod – Per Pettersson

En norsk karamell som trots att den är liten och tunn räcker ett tag eftersom man vill suga länge på varje ord.

”Året är 1989 och Arvids äktenskap håller på att falla sönder, Berlinmuren faller likaså och Arvids mor får diagnosen cancer. Hon beger sig till Danmark och Arvid ansluter. Det förflutna framträder och Arvid söker nå sin mor i hennes sorg.

På en utsökt utmejslad prosa skapar Petterson återigen en berättelse som äger en lika stark närvaro och värme som hans senaste hyllade roman Ut och stjäla hästar, vars framgångar runtom i världen, kanske framför allt i USA, varit häpnadsväckande.”

Pansarhjärta – Jo Nesbö

Ännu en – den sista som hittills (?) utgivits – Harry Hole-deckare. Minst lika galen och spännande som de övriga i serien.

”Pansarhjärta är en thriller som utspelar sig i Oslo, Kongo, de norska fjällen, Leipzig och Hongkong. Det är en historia om hat, kärlek, smärta och girighet.”

"Sockerdöden", Unni Lindell, "Frälsaren" och "Snömannen" av Jo Nesbö - Äkta "Påskekrim"

”Sockerdöden” - Unni Lindell

Intrigen är inte lätt att förstå, och det tog nästan ända till slutet innan jag förstod vem som mördat vem, förutom de mord som man fick följa ”live”. Lindells figurer är målande beskrivna, och inte så lite säregna/originella. Lindell verkar t ex ha hittat Norges motsvarighet till Lisbet Salander. Totalt sett en bra deckare!

”Frälsaren” – Jo Nesbö

Varningstexten som stod på den här stämmer verkligen: ”Ett varningsord – sätt inte i gång att läsa Frälsaren en vardagskväll, för då kommer du urlakad och hålögd till jobbet dagen därpå”. Gillar man deckare är Nesbö ett måste!

”Snömannen” – Jo Nesbö

Den klart läskigaste deckaren jag läst på länge, en riktig rysare. Nesbös böcker blir bättre och bättre, kanske för att man lär känna hans huvudperson Harry Hole närmare, och för att det blir mer och mer kärlek, och det behövs alltid i en deckare.
”Garanterat skräckinjagande och nästan omöjlig att slita sig ifrån”, skrev Svenska Dagbladets recensent, jag håller med.