Innan jag brinner – Gaute Heivoll
Söndag den 4 juni 1978. En pyroman härjar på den norska landsbygden utanför Kristiansand. I en månads tid har flera hus brunnit ner och paniken har lamslagit hela orten. Polisen har inga spår och folk börjar tro att galningen inte ska gå att fånga - nästa gång kanske det är deras hus som står i brand. Så en dag är det plötsligt över. Pyromanen är fångad.
En ruggig historia om en älskad och efterlängtad pojke som växer upp i en liten sydnorsk by. Vart det gick fel får man aldrig riktigt veta, yttre påverkan, sjukdom? Boken är också delvis författarens självbiografi, hans sökande efter svar om vad som hände i hans hemby vid tiden för hans egen födelse. Men framför allt är det en bok om tystnad, sorg och förtvivlan, att sakna förmågan till att kommunicera och nå fram till dem vi älskar. Bra!
Pythians anvisningar – Eriksson, Axlander-Sundqvist
Pythians anvisningar är den avslutande delen i trilogin med Victoria Bergman och hennes andra personlighet psykologen Sofia Zetterlund i huvudrollerna.
Genom själv-terapi försöker Victoria komma tillrätta med sitt splittrade inre. I slutet av arbetet återstår endast det starkaste av Victorias sju under-jag.
Den här boken avslutar den fantastiska trilogin som också består av Kråkflickan och Hungerelden. Texten flyter som ett rinnande vatten, och man dras in i de mest osannolika och vidriga händelser. Korta kapitel (författarna skriver vartannat) som flyttar oss från dåtid till nutid, mellan psykologen/den utsatta, förövarna och polisen. Det här är t o m bättre än Millenium-trilogin, och spås bli en riktig klassiker. Något utöver det vanliga!
Sankta Psyko - Johan Theorin
Till en mellanstor stad någonstans på västkusten anländer Jan Hauger för att söka tjänst som förskolepedagog. Men Gläntan är inte riktigt som andra förskolor. Det ligger på andra sidan muren till Sankta Patricia - med öknamnet Sankta Psyko - ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Gläntan är Sankta Patricias egen förskola, där patienternas barn vistas för att under noggrann övervakning få träffa sina föräldrar. En av Jans uppgifter blir att eskortera barnen genom de underjordiska gångarna som förbinder förskolan med besöksrummet på kliniken.
Theorins böcker om Öland har jag uppskattat hyfsat, men den här är inte alls i klass med dem. Visserligen är den lättläst, men storyn är så ytterst osannolik, att det känns mer som en saga än en deckare/thriller.
