Arga lappen

Det finns ju en blogg som heter "Arga lappen" som är väldigt rolig, men tyvärr har den sin bakgrund i något riktigt tråkigt, arga lappar i tvättstugor o dyl.

I vår lilla bostadsrättsförening (14 medlemmar) så har det nu brutit ut ett kallt krig om städningen i tvättstugan:

På augustis tvättlista har några medlemmar börjat skriva efter andras namn typ: "Mycket dåligt städat, skitiga golv och tvättmedel på maskinerna" eller "OBS! Städa gärna efter dig nästa gång". Det här har gjort att jag blir skitorolig för att min städning inte ska vara till fyllest, så att jag får mig en beta och hängs ut på listan. Eftersom jag vet att det finns medlemmar som "fultvättar" så är det ju inte heller säkert att rätt person anklagas.

För att få stopp på detta med kommentarerna på listan så bad jag min man som är sekreterare i föreningen att ta upp detta med städningen i ett informationsblad till alla medlemmar, men si det ville inte vår ordförande som inte vill stöta sig med någon.

Varför har folk så lite civilkurage, och varför är det så svårt att säga till någon öga mot öga i st f att skriva arga kommentarer. Jag vet inte eftersom jag själv är så d-a feg, och så otroligt konflikträdd, men jag retar mig å andra sidan inte så mycket på lite damm i tvättstugan.

Ny tavla

I lördags var vi på konstutställning på Galleri Elixir, som ligger i sjukhusets entré. Jag hade läst om utställningen i tidningen, och sett bild på en tavla som jag bara kände var min. När vi kom dit var den reserverad av någon, men jag skrev ändå upp mig på listan för den som reserverat hade bara skrivit sitt namn och inget mer. I dag ringde hon som ansvarar för utställningarna och berättade att jag kan hämta den på lördag. Alltså den var ju min då...

Så här snygg är den, konstnären heter Elvy Drugge och är i från Sandviken. Snart sitter den hemma hos oss!

Fotografering med förhinder

Vår gamla digitalkamera började äta batterier för ett år sedan. Vi har stått ut, och tyckt att det var så svårt att bestämma vad vi skulle köpa i stället.

Men på försommaren fick jag ett tips från min bloggvän Paula. Sagt och gjort vi köpte en ny kamera. Bäst pris var det på Experts nätbutik. När kameran var tre-fyra veckor så slutade den att fungera, det gick helt enkelt inte att "öppna" den. Detta var på vår första semestervecka och vi skulle åka till Skåne veckan därpå. Roland gick då ned till Expert-butiken för att lämna in den och få en lånekamera under tiden, trodde vi! Där stod vi med vår gamla batteriätare igen och Roland var fullkomligt rasande (och då är han inte att leka med) på Expert, som inte kunde ge oss en lånekamera under servicetiden.

Vi åker till Skåne, och den gamla batterislukaren börjar helt plötsligt fungera något bättre så vi fotar en hel del. På/Vid Ale stenar tog vi de sista bilderna sen försvann kameran! Vi måste ha tappat den, för att någon skulle stjäla den är helt osannolikt!

Så semesterbilderna från 2009 dem har vi bara i vårt huvud vilket inte är det sämsta, men ändå.

Polis, polis!

Damen i det gula huset kan inte sova och står på balkongen och röker. Klockan är ett på natten och det regnar. Då, där i mörkret i allén nedanför henne upptäcker hon något som inte stämmer med den ordinarie utsikten: Det ligger något/någon mellan träden...

Nej, jag blir aldrig författare!

Jag ringer 112 för det ser illa ut med personen som ligger nedanför mig. De ber mig gå ned och kolla hur han mår, och sedan ringa dem eller polisen. Jag väljer att ringa herr Bilson som bor i huset intill, som visserligen är vaken, men som är drickandes vin flera kilometer bort. Mannen med fotskadan väcks då, och jag ringer polisen som lovar komma. Mannen har vid det laget rört på sig lite, lite grann, skönt.

Polisen kommer och cirklar runt omkring platsen som jag uppgivit till sambandscentralen (?), de lyser med ficklampa och billysen, men de ser honom inte och lämnar platsen! Vi försöker vifta allt vad vi kan från balkongen, men jag blir tvungen att ringa polisen igen, och vid andra försöket tio minuter senare så hittar de honom.

Honnör till polismännen: De är trevliga mot den mycket unge mannen, jag var så rädd för att de skulle vara bryska. De frågar honom om han druckit alkohol, varpå den livlöse svarar: Uppenbarligen!

Jag minns när min egen dotter (inga namn) hittades livlös på gatan och blev hemskickad med polis. Skräcken/rädslan över vad som kunde ha hänt henne om inte någon ringt polisen då minns jag än.

Lektion om insekter

Jag tillhör en minoritet: Jag är INTE känslig för mygg och insekter. När andra knappt kan vara ute, sitter (!) jag i blåbärs- och lingonriset utan att knota speciellt mycket.

Nu är det dock så att jag fått ett väldigt fult och konstigt bett (?) på ena armen. Eftersom det inte tycks försvinna så tyckte (framför allt Roland) jag att jag borde visa det för någon sjukvårdskunnig (hudcancer?!).

Jag ringer min hälsocentral och sköterskan upplyser mig om att inte alla insekter stannar kvar på kroppen sen de bitit (nehej?), att man nog inte behöver äta penicillin för ett litet bett (nehej?) och att människor reagerar väldigt olika på bett (jaha?).

Att jag är 54 år och att jag i princip aldrig besöker hälsocentralen tycks hon inte ha noterat. Hon noterade inte heller att jag bara ville veta när/om man kunde gå på någon slags drop-in för att visa upp bettet. Inget snack om penicillin från min sida (hon skulle bara veta min inställning till det) eller någon önskan om en bilogilektion.

Jag ska prova igen på måndag, och hoppas på att någon vettig person sitter i rådgivning/tidbokning.

Nu när Roland sett till att jag blivit van vid sjukhusmiljö - först sjukhusvistelsen (fyra dygn) som föregicks av en hel dag på akuten och nu i förrgår hälsocentral, röntgen och akuten med hans onda fot (brutet ben) - så har jag tänkt att ta tag i vissa bitar som jag dragit på länge:

Jag borde kolla mitt blodsocker (jag vill inte veta att jag har fått diabetes), göra KOL-test (jag får ont i lungorna bara jag tänker på det) samt ta sköldkörtelprov (det måste vara något fel på min ämnesomsättning eftersom jag är så tjock).

Men nu har jag ju fullt upp med hundpromenader, lingonplockning och annat så vi får väl se...

(nästan) MORMOR!

Äntligen kan jag börja andas ut och tro på att jag nog ska bli mormor i januari. Det är det största - näst efter de egna två döttrarna - som kan hända!

Faktiskt har jag redan köpt en jättefin barnvagn till det lilla underbara som förhoppningsvis kommer.

Bakgrunden till detta är: Malin och Tommy hade varit och tittat på en ny vagn. Den ekonomiska modern/svärmodern undrade då om de verkligen skulle köpa en ny vagn? Dottern svarar då att: - Du har ju sagt att ditt barnbarn ska ha det bästa. Jag svarar då att: - I så fall ska väl jag stå för det hela. Varpå dottern svarar: - Ja, gärna för oss! Men se då blir det ingen ny vagn, den blivande mormodern tycker dels att det är onödigt med en ny vagn när marknaden kryllar av fina begagnade och dels att många av de nya vagnarna är fula. Hittade då en skönhet på Blocket, och när jag visade dottern denna sa hon direkt: - Den ska vi ha!

I går så var de blivande föräldrarna på ultraljud och allt verkade vara helt OK. Barnet rörde sig och drack fostervatten (gör de det?). De vill ju veta barnets kön i förväg (något som alla verkar vilja göra i dag), tyvärr gick inte det att se, barnmorskan kunde i a f inte se någon liten penis, så kanske, kanske det blir en flicka då, precis vad Roland tror att det ska bli.

Jag ska snart börja min stickyra. Det ska bli en filt, en åkpåse och ett litet set med omlottkofta, byxa, mössa och sockor. Fantastiskt att få sticka till sitt barnbarn! Det där med att få sticka satt långt inne, mina barn är väl inte så impade av stickat eftersom jag alltid stickat så mycket, men när Alex Schulman hade stickade kläder och stickad filt till sitt lilla barn, ja se då gick det bra.

"Ett annat liv", P O Enquist

Emellanåt tycks jag ha svårt att hitta de böcker som passar mig som hand i handske. Endera är de för kiosklitteraturaktiga, eller så är de för intellektuella och tillkrånglade. Den här boken tillhör de senare. Naturligtvis har den höjts till skyarna av alla recensenter: Vem vågar ge Enquist negativ kritik?!

Den här boken har jag kämpat mig igenom, trots att jag tycker att läsning ska vara ett rent nöje. Den första delen som handlar om barndomen var lysande, både rolig och lättläst, men sedan när han börjar publiceras, då blir det såååå långtråkigt, och såååå mycket "slå sig för bröstet", fast med en ödmjuk ton. Varje bok och varje teaterstycke penetreras så till den milda grad så man får utnyttja skumläsningstekniken. Boken sägs ju också vara en bekännelse om hans alkoholism, hur smutsig och förödmjukande djupt han föll innan han fick hjälp. Detta framgår då inte alls enligt mig. Visst alkoholproblem, men de är ju inte så överhängande att vänner (han har ju så många "goda vänner") och familj sviker honom. Rika och inflytelserika hustrun fixar dessutom lätt in honom på kliniker - den tredje hjälper honom och nu har han varit fri alkoholen i 20 år, det är förstås snyggt jobbat!

Jag har läst Enquist förr och aldrig fastnat, för min del får han nog stå kvar i hyllorna i fortsättningen.

Alex Schulman, Sven Olof Karlsson, Hanna Hellqvist och Douglas Kennedy

Alex Schulman: ”Skynda att älska”

Bloggaren och exhibitionisten Alex Schulman imponerar stort på mig. Efter pappan Allan Schulmans död sörjer han inte utan rusar vidare i livet. Boken tycks ha kommit till i samband med den terapi han genomgår när sorgen hinner ifatt honom. Gripande, lysande, och vacker. Språket flyter lätt över sidorna, och boken är mycket läsvärd!

Hanna Hellquist: ”Karlstads Zoologiska”

Boken är häftigt upplagd med olika djur - som familjen haft - som kapitelindelning. Det här är ytterligare en dotter-pappa-relationsroman, men den här är bättre än flera andra jag läst i genren. Hanna H skriver med ironi och humor. Det är väl på något sätt både en kärleksförklaring till och en uppgörelse med fadern, men framför allt är det en stark hyllning av kärlek och beundran till hennes mor, den mamman måtte vara sååå lycklig!

En ärlig, rolig och läsvärd roman!


”Italienaren” av Sven Olof Karlsson

Det här en helt underbar roman! Tre generationer Karlsson – Anna, Karl-Erik och Peter är alla en slags offer för sin tid och miljö. Peter lyckas dock med mycket mod och styrka bryta sig loss och förverkliga sin dröm.

Framför allt känns romanen som en uppgörelse med, men samtidigt en stark kärleksförklaring, till hembygden.

Romanen är mycket känslosam och sorgsen och griper hårt tag i mig som läsare: Peters och faderns kärlek till varandra som aldrig fått visats, förrän det redan är för sent, varför blir det så ofta på det viset?

Det är länge sedan jag läste en bok som fick mig att gråta så mycket!

”Italienaren” är den bästa bok jag läst på mycket länge!

”Amerikahuset” av Sven Olof Karlsson

Amerikahuset i Eriksfors har stått tomt och öde i tjugo år när dess ägare återvänder från fängelset.

Vi får följa Eddie Mood (!) som ung lycklig nybliven bonde. Livet blomstrade, men vad hände sedan?
Precis som i Sven Olof Karlssons bok ”Italienaren”, skriver han parallellt om nu och då. Persongalleriet och miljöerna är speciella och originella och han tolkar dem så att man ser människorna och befinner sig på plats i Eriksfors.

Mina förväntningar på boken var stora, men de kom inte på skam!

Spännande, rolig och tragisk! Rekommenderas å det varmaste!

"Den andra kvinnan", Douglas Kennedy

Det här är en kärlekshistoria utöver det vanliga! Något - om inte alltför - osannolik, men så är den ju också amerikansk. Lite väl lång kan jag tycka. Det bestående intrycket för mig är annars hur utbredd kommunistskräcken och därmed förföljelsen av de röda var i 50-talets USA, man betedde sig precis som de man fasade för mest - Sovjet.

"Potensgivarna" och "Kicki och Lasse"

"Potensgivarna", av Kerstin Brunk Holmqvist: Två systrar som blivit "gammjäntor", kommer av en slump på en lysande affärsidé. Småputtrig bok om man vill ha något verkligt lättläst. Ingen bok man minns, eller som ger något extra, men lite roande.











"Kicki och Lasse", av Peter Kihlgård: Rörig bok, mycket knepigt skriven. Jag är tydligen inte tillräckligt intellektuell och kulturell för han är kritikerrosad tror jag i a f. Det mest överraskande var att när jag kommit långt in i boken så visste jag vad som skulle komma, jag undrade då om jag är synsk eller om jag verkligen läst den här boken tidigare. Jag är nu tämligen säker på att jag läst avsnittet som en novell i någon av "Noveller för världens barn". Svårläst och knepig!