Damen i det gula huset kan inte sova och står på balkongen och röker. Klockan är ett på natten och det regnar. Då, där i mörkret i allén nedanför henne upptäcker hon något som inte stämmer med den ordinarie utsikten: Det ligger något/någon mellan träden...
Nej, jag blir aldrig författare!
Jag ringer 112 för det ser illa ut med personen som ligger nedanför mig. De ber mig gå ned och kolla hur han mår, och sedan ringa dem eller polisen. Jag väljer att ringa herr Bilson som bor i huset intill, som visserligen är vaken, men som är drickandes vin flera kilometer bort. Mannen med fotskadan väcks då, och jag ringer polisen som lovar komma. Mannen har vid det laget rört på sig lite, lite grann, skönt.
Polisen kommer och cirklar runt omkring platsen som jag uppgivit till sambandscentralen (?), de lyser med ficklampa och billysen, men de ser honom inte och lämnar platsen! Vi försöker vifta allt vad vi kan från balkongen, men jag blir tvungen att ringa polisen igen, och vid andra försöket tio minuter senare så hittar de honom.
Honnör till polismännen: De är trevliga mot den mycket unge mannen, jag var så rädd för att de skulle vara bryska. De frågar honom om han druckit alkohol, varpå den livlöse svarar: Uppenbarligen!
Jag minns när min egen dotter (inga namn) hittades livlös på gatan och blev hemskickad med polis. Skräcken/rädslan över vad som kunde ha hänt henne om inte någon ringt polisen då minns jag än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar