Jag heter inte Miriam – Majgull Axelsson
Majgull Axelsson tar oss med på en omvälvande resa genom krigets Europa och efterkrigstidens Sverige. Vi får följa en romsk kvinna som antar namnet Miriam och identiteten av en judinna för att överleva i kvinnolägret Ravensbrück där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna. När hon sedan kommer till Sverige med de Vita bussarna behåller hon namnet och gör allt för att dölja sitt förflutna. Hennes hem och familj är skött till perfektion, hennes utseende är alltid välordnat och hon är korrekt, lugn och välformulerad i allt hon gör. Men under den perfekta ytan döljer sig den stora hemligheten.
"Tårarna stiger henne i ögonen, hon får blinka några gånger för att driva undan dem, och orden flyger hastigt genom hennes huvud, de där orden hon inte får säga, de där orden hon inte har sagt en enda gång sedan hon kom till Sverige. Jag heter inte Miriam."
Jag är uppväxt i en liten by under 50-60 talet och där slogs det upp romer-läger varje sommar (fast på den tiden använde vi så klart en annan benämning). Våra hemmafrumödrar (och även fäder) skrämde och varnade oss noggrant för att vistas i närheten av romerna. Sådant sätter djupa rasistspår ska jag säga, den här boken gav mig en rejäl tankeställare och skuld.
Historiebeskrivningen om livet i koncentrationslägren har vi ju läst tidigare, men det behövs påminnas om dem i dessa tider när SD är tredje största parti i Sveriges riksdag.
En helt underbar roman som är omöjlig att lägga ifrån sig, även om den är stark känslomässigt och lämnar djupa spår. MYCKET BRA!
Att inte vilja se – Jan Guillou
Utanför Sveriges gränser dånar den världsbrand som med tiden kommer att kallas andra världskriget. För Lauritz, den äldste av bröderna Lauritzen, blir det allt svårare att undvika att ta ställning.
Familjens största ekonomiska tillgångar finns i Tyskland, liksom Lauritz svärföräldrar. Men Tyskland har ockuperat brödernas hemland Norge. Lauritz äldste son Harald är SS-officer stationerad i Oslo, äldsta dottern Johanne arbetar inom norska motståndsrörelsen, andra sonen är officer i svenska flottan och yngsta dottern förefaller vara spion.
Guillou är ganska tjatig, och handlingen står relativt still förutom/trots att det pågår ett världskrig, men av det blir det ingen extra nerv av i boken. Delvis intressant, men för mig var det en bok som jag skumläste stora delar av. Fortfarande är ”Brobyggarna” den bästa delen i den här serien enligt mitt tycke.
Låt mig ta din hand – Tove Alsterdal
Natten mot valborgsmässoafton störtar Charlie Eriksson ner från en balkong på elfte våningen i Jakobsberg. Bakom sig lämnar hon ett liv av droger, kaos och ouppfyllda drömmar.
Polisen avskriver dödsfallet som självmord.
Samma natt vandrar Riddarn genom Jakobsbergs centrum, en tilltufsad man som hävdar att Olof Palme fortfarande lever. Han ser Charlie komma ut från en nattklubb tillsammans med en man som beter sig hotfullt - men vem skulle bry sig om det vittnet?
Helene har lämnat förorten. Hon har suddat ut sin bakgrund och brutit med familjen: en mamma som övergav dem, en pappa som drack och syrran som inte kunde skilja på verklighet och fantasi.
Men vem var hennes syster Charlie egentligen? Tog hon verkligen livet av sig? Och vad gjorde hon i Buenos Aires fyra veckor före sin död?
Överdrivet konstruerad handling, men person- och miljöbeskrivningarna är bra. Lättläst, men ingen riktig höjdare.
Vägen mot Bålberget – Therése Söderlind
"En varm julidag 2010 satt jag i Torsåkers kyrka i Ångermanland. Guiden hade sagt att det var till den här kyrkan man en gång förde ett sjuttiotal dömda - mest kvinnor - för en fångpredikan. Deras brott var trolldom och de som erkänt sig skyldiga kunde få Herrens högvördiga nattvard. Sedan fick de gå upp till Bålberget, till sin egen avrättning. Det här inträffade år 1675, men i den heta sommardagen så många år senare blev jag alldeles kall och skakad över deras öde. Jag visste att jag måste skriva om de här kvinnorna och om de barn som vittnade så deras mödrar dog. Jag måste skriva om släktforskning och människor som lever i samma trakter idag, tio generationer senare. Jag gav mig iväg på en lång resa som gick via många böcker och möten om hur man en gång levt.
Vilken läsupplevelse!!! Tänk att få frossa i 16-1700-talets Sverige med all vidskepelse, fattigdom och kyrkans oemotsagda maktutövande. Kyrkans män som antagligen hade en stark rädsla och samtidigt en kittlande dragning till kvinnorna, som till slut i de här trakterna utmynnar i en katastrof. Att få följa Jacke och hans dotter Veronica under 70-talet och till slut under 2000-talet är också både spännande och samtidigt igenkännande. OTROLIGT BRA BOK!!!!
