Läkarskräck

Jag har relativt svår läkar- och sjukhusskräck. Vet inte vad det beror på, kanske hotar det min starka vilja av att vara självständig. Jag vill inte vara beroende av något/någon, och ändå är det just det jag blivit bl a av medicin.

Forna tiders läkare (jag är ju nästan stenålders) var väl inte heller så pedagogiska, så erfarenheterna från min sjukliga barndom har kanske satt sina spår. Hur som helst så borde skräcken lagt sig eftersom jag numer bara mött/möter fantastisk vårdpersonal. De läkare som omgett mig de senaste 20 åren har varit helt fantastiska. Framför allt min specialistläkare och min pärla Birgitta på Strömsbro hälsocentral.

Nu har det tyvärr blivit så att Birgitta har lämnat stan och specialistkliniken är stängd p g a sjukdom. Mitt recept behöver förnyas, och det innebär att jag måste ta kontakt med en ny läkare. Huvaligen, det att få till detta samtal har jag gruvat mig för en hel vecka, jag har fått ont i magen varje gång jag sett lappen: Ring för nytt recept!

I dag kom jag så äntligen till skott och ringde min hälsocentral. Förklarade mitt problem för en förstående sköterska, och tio minuter senare ringer hon tillbaka och berättar att medicinen kan hämtas på något apotek i eftermiddag! Jag slipper alltså läkarbesöket!!!

Jag vet att jag borde gå och kolla mitt blodsocker, blodtryck, göra KOL-test mm mm, men jag vågar och VILL inte. Fan känner man sig frisk (nja) ska man väl inte belasta sjukvården med allmänna provtagningar?

Det finns däremot en läkarkategori som jag INTE väntar med att ringa - tandläkaren - men det beror inte på att jag inte är rädd för det, utan att jag är rädd för att det ska bli än värre att vänta, då kan man ju drabbas av rotfyllning, och vem vill det!?

Sopsortering

Varje gång man besöker någon eller någon besöker oss slås jag av problemet med sopsorteringen:

Ljuva dåtid då man slängde allt i samma behållare, men naturligtvis ändå inte. Vi har försökt att ha märkta lock på våra fyra behållare, men det är så opraktiskt i vardagen, därför får man också nästan alltid sortera om i byttorna när man haft gäster, och det känns minsann inte så fräscht. Och tänk "mardrömmen" när man haft riktig fest, det tar ju en dag extra att transportera allt dit det ska.

Sen slås man ibland av att det känns fånigt att vika mjölkförpackningar när man t ex i inredningsprogrammen uppmanas att slå sönder fullt funktionsdugliga kök, fönster mm i st f att renovera och måla. Och alla köpcentran som ligger långt utanför stadskärnorna så folk åker bil i flera mil för att handla mat. Vi åker också allt längre för att sola under vintern, vad gör inte den långa flygresan till Thailand för miljön?!

Men vart tog växthuseffekten vägen? Jag har då inte sett skymten av den!

"En dåre fri" och "Jorden de ärvde"

"En dåre fri" av Beate Grimsrud

En otrolig läsupplevelse! Beate Grimsrud har ett språk som är helt oemotståndligt! Att följa henne och hennes vänner/ovänner som bor i huvudet är skrämmande, men samtidigt hoppfullt: För mitt i sjukdom och täta och långa vistelser på psykiatrisk klinik skapar hon fantastiska böcker, filmer och håller föredrag. Det bästa jag läst på mycket länge!!!

"En dåre fri är en roman om skörhet och styrka. Det är Eli som berättar. Hon bor ensam i sin lägenhet, och ändå inte. Espen, Emil och Erik finns också där. Deras röster har följt henne hela livet. Så småningom kommer också prins Eugen.

Hennes terapeut kommer också, för att hjälpa henne att klara vardagen och vanligheten. Hon är periodvis inlagd på psykiatrisk avdelning, och i vården möter hon både omhändertagande och oförståelse. Elis vilja att leva och skapa är stor, men rösterna inom henne bråkar och stör. Ändå skriver hon hela tiden, gör film, reser och framträder på uppläsningar. Som författare röner hon framgång efter framgång, medan kampen mot sjukdomen pågår.

Eli lever med sin psykos; hon utvecklas och kämpar. Med sitt magiskt lysande språk öppnar Beate Grimsrud dörren till en fascinerande och gripande värld."

"Jorden de ärvde" av Björn af Kleen

Jag häpnar över det faktum att något så förlegat och odemokratiskt som fideikommiss fortfarande existerar i vårt land! Att dessutom socialdemokratin och aristokratin (?) ständigt gått/går i hand-i-hand, är än mer förvånande. Kan detta faktum bero på ett gammalt och vant stå-med-mössan-i-hand-beteende? Ett beteende som jag alltför väl identifierar mig med, säkert ett spår av att vara dotter till en statardotter. Jag har motstridiga känslor till skattebefrielsen och bidragen som vissa få inom adeln får, för visst finns det ett stort intresse av att se dessa fantastiska byggnader, alléer och egendomar såsom de alltid sett ut, men det måste kunna lösas på annat sätt!? En intressant dokumentärbok.

"Hur gick det egentligen till när den svenska adeln överlevde både industrialismen och demokratin, vad bråkar de om på Erstavik och varför köpte egentligen Göran Persson Torp?"

Arkitektur

I går var vi på visning på en lägenhet i "Fiskverket". På bilderna såg den jättefin ut, bra storlek, hiss, garage mm. Vi trodde att detta kunde bli vårt (f n) ultimata boende. Visst lägenheten hade jättebra planlösning och utsikten mot Nobelparken var inte fel. Men i köket tittar man in i en trappa och en hissdörr! Som arkitekt borde man väl ändå inte bara tänka på planlösningen inomhus, att ha grannarna (nästan inne) i köket varje gång de är på väg hem eller bort är ju inte vad man tänkt sig, och på den här loftgången (oftast dum lösning) var det tre lägenheter till, så det lär ju bli lite "spring".

Vi tittade på en marklägenhet i Strömsbro i fjol, och där var problemet liknande. Planlösningen och överhuvudtaget interiören var i det närmaste perfekt. När man tittade ut genom fönstren hade man däremot ett plank eller en garagevägg som utsikt och på framsidan (solsidan) gick trappan till grannen ovanpå upp.