Maria Sveland och Katarina Wennstam är redaktörer för en bok om lyckliga skilsmässor, och i vissa avseenden uppmanas man även till att skilja sig vad jag har förstått.
Personligen tror jag inte alls på att ett förhållande kan avslutas på ett lyckligt sätt. På sikt kan allt bli bra, men tiden innan och direkt efter en skilsmässa är väl ändå full av skuld, sorg och helvetes kval.
I en debatt på Aktuellt igår kväll ifrågasatte DN:s ledarskribent Hanne Kjöller eventuell lycka för barnen i en separation. Jag kan bara hålla med henne om den frågeställningen och undrar: "Var kommer barnen in"?
Naturligtvis ska man skilja sig om man på olika sätt känner att förhållandet är fel, och det är alldeles självklart i de fall där den ena parten misshandlar den andra.
Jag är själv skild, men lyckligt? Självklart hade jag helst velat ha barn och delat ett långt lyckligt liv med samma människa, men det visade sig omöjligt i längden eftersom vi var/är alltför olika.
Det bästa med min skilsmässa var dock den stora lyckan/turen att jag efter ett antal år mötte min nuvarande man Roland, som i dag på min 56-årsdag kom med leverpastejsmörgåsar med brinnande tårtljus på och fina paket "på sängen".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar