Det har kommit en enkät i vår Bostadsrättförening om vi ska bygga bastu i källaren eller inte. Våra grannar som igår kom hem från Canarias är de ivrigaste bland de som vill ha bastu. Idag ringde de på och frågade om vi skulle enas om vad vi ska skriva som svar på enkäten! De skulle även prata med Eva (som också är för) som gjort enkäten. Läget är m a o att INTE svara att man inte vill ha bastu, för då blir det tufft att bo här. Naturligtvis ska man väl ha så stort civilkurage att man vågar stå upp för sin egen åsikt, men detta blir tufft. I o f s tycker jag det är juste med bastu, men jag vill själv få välja vad jag tycker.
Min läkare är bekymrad för mitt hälsostatus (naturligtvis är hon inte ensam om det), det pekar bara nedåt igen. När vi ändrade medicineringen vid jul så blev allt bättre och bättre men nu så dalar det igen. Jag känner mig orolig för att hon ska ge upp och skicka upp mig till Psyk vilket är det som skrämmer mig mest. Jag vet att det behövs såna som jag, precis som det behövs mongoloider, begåvningssvaga m fl, men det är jobbigt att vara en som inte orkar det som normen säger att man ska. I framtiden kanske man plockar bort sådana som jag redan i fosterstadiet i Danmark (och på tre orter i Sverige) har man börjat med förfinat ultraljud för att riskfritt och enkelt kunna se om det väntade barnet bl a är mongoloid. Aborterna har ökat drastiskt. En kvinna med en mongoloid son uttryckte rädslan med att "man kommer att utrota ett helt folkslag". Testet heter f ö "Nupp-test". Snart kommer man säkert att kunna mäta vilka som har svagt psyke, anlag för närsynthet osv. Jag vet att det är en tillgång att man som jag kan känna mer än andra, vågar öppna sig mer än vanligt osv, men det kostar på så mycket i detta samhälle som bara ser effektivitet som styrka. Min diagnos har man inte lyckats fastställa det pendlar mellan utmattningsdepression, generellt ångestsyndrom (GAD), bipolär sjukdom (manodepressiv). För mig heter den hopplöshet!
Trots all bedrövelse just nu så hade jag en riktig skrattkväll i söndags. Malin, Lina, Lotta och jag spelade spel, och vi (åtminstone jag) hade så oerhört roligt så jag fick magkramp av allt skratt! Vilka sällsamt underbara människor och två av dem är mina egna döttrar. Vilken gåva! Hur har de kunnat bli sådana helt fantastiska individer (partisk, javisst, men jag har rätt)!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar