Den här boken läste jag på rekordtid - fredag lunch till fredag middag - och grät och grät, och mådde sämre och sämre...Ändå så måste jag rekommendera den, för i allt det sorgliga så ger den ändå förhoppning. Vilket mod, vilken kärleksförklaring, så starkt!
Kanske känner jag extra mycket för att jag faktiskt jobbat tillsammans med författaren en sommar för snart 20 år sedan.
Jag som är så fylld av dödsångest, fick ändå en svag tillförsikt, jag ska nog klara det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar