Rättvisa namn

Jag har alltid funderat på hur folk tänker när de väljer namn till sina barn. Jag har haft en chef som har tre barn de har namnen: Bodil, Sandra och Ragnar, lätt att räkna ut vem som är Svarte Petter där, i det här fallet så är nog Sandra inte speciellt ledsen för det, men jag undrar hur tänkte föräldrarna.

Roland har tre kusiner (samma familj, och födda på 50- och 60-talet) som heter Inga-Märta, Birgitta och Stefan, vem f-n vill heta Inga-Märta och gissa om jag hade varit ursinnig på mina föräldrar om min två år yngre syster fick heta Birgitta.

Mina föräldrar hade en jättebra strategi tycker jag: Vi är fyra syskon, varannan pojke och flicka och med fyra års mellanrum, och vi heter Per, Eva-Lena, Ulf och Ulla-Karin. Tyvärr så hatade min syster sitt namn (egentligen Ulla, Anna-Karin hade nog funkat), och har i alla år kallat sig Kajsa. Jag har alltid varit nöjd med mitt namn, sen kan kanske dagens unga tycka att det är jätteskumt med dubbelnamn, men det tycker inte jag.

Själv hade jag jättesvårt att välja namn till mina döttrar, och man är ju inte ensam om valet heller. För att inte döttrarna skulle bli avundsjuka på varandra (så genomtänkt var det verkligen inte) så blev valet så fantasilöst att de innehåller samma bokstäver, förutom M som i Malin. Ändå så är Lina avundsjuk på Malin...

Min dotterdotter Tove har fått ett helt fantastiskt bra namn tycker jag! Lätt att säga, lagom originellt och inte nå´t modenamn typ Tindra, Vilda etc. Duktigt att komma fram till det, men hur ska de lyckas matcha namnet med nästa barn?