Biggen

Igår blev jag så glad för min gamla vän Biggen ringde! Vi har inte hörts på ganska många år. Hon fyllde 50 och jag hade kommit mig för att skicka ett grattiskort. Hon hade också blivit så glad när posten kom och känt igen min handstil på kuvertet.

Vi blev vänner i gymnasiet och umgicks sedan intensivt. Vi fortsatte umgås efteråt och har även semestrat tillsammans flera gånger. Nu ska vi ta upp kontakten igen.

Hon är fortfarande gift med Micke som hon träffade redan när vi gick på Högbergsskolan (vårt gymnasium). De hade en riktig kris för 17-18 år sedan då han lämnade henne när hon var höggravid med deras andra barn David. Vilken mardröm hon levde i då. Den sommaren, 1990, åkte vi två - hon var övergiven och jag nyseparerad - till Åre på semester och hade det underbart roligt. Med oss hade vi lilla David som bara var några månader gammal och Amanda fem år samt min Lina som då var sju (Malin deltog i O-ringen med sin far).

Deras separation blev inte särskilt lång, och elaka tungor trummade att det går aldrig att börja om, men de har klarat det, och det har nu gått många år till. Jag tror dessutom att de har en bra relation, de passar så utmärkt bra ihop. Roligt är det också för Micke är ju också min vän, han gick i parallellklass med oss. Personligen så tror jag att det har gått så bra för dem p g a hennes styrka, hon är en riktig amazon på alla vis. Jag är tämligen säker på att hon inte ältar den svåra tiden de hade utan lever här och nu!

För övrigt är jag stel i kroppen. Skulle inte basunera ut det, men kan inte vara tyst: Jag har jympat söndag och tisdag.