Med stor medkänsla och på ett starkt och mångbottnat språk skildras hur Johan och Ann lever i chock och desperation, men också med ett hopp. Hur ska de kunna fortsätta med sina liv? Kommer det att vara något mer än en semester från döden? Och den största frågan kommer Andreas att återvända till dem?"
Jag vet inte om jag är/var i fel sinnesstämning, men boken griper inte tag i mig. På något sätt så släpps inte läsaren in, utan får bara betrakta det hela genom ett slags filter, som om man flyger över och snabbt kikar ut genom ett flygplansfönster. Andreas föräldrar känns lika livlösa som han; som kulisser eller pappersdockor. Landsbygdsskildringen tilltalar mig inte heller - något som annars brukar gripa tag - det är möjligt att jag klivit in i historien bättre om jag hade haft Smålandsanknytning och/eller upplevt skadorna efter stormen Gudrun på nära håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar