Igår var det lite av en bottendag! Jag var yr och olustig (som vanligt den senaste veckan), men tvingade mig upp vid 11:30n bl a för att jag lyssnat på "Kropp och själ" och fått veta hur viktigt det är att gå och stå (om man nu kan det).
Stöttade mig mot spis och diskbänk och tillredde lunch till Roland och mig (fläskkotletter och potatis). Då öppnades plötsligt vår dörr, utan föregående knackning eller påringning (jag vet att man ska låsa dörren, men vi är nu en gång inte sådana), och in stormar mitt energiknippe till granne med blommor i högsta hugg. Det var ju jättesnällt att få överta sonens studentblommor som annars skulle stå och bara vissna bort eftersom grannarna åker till Norrland idag.
Blommorna är underbara och grannen är också underbart snäll och en god människa, men jag kände mig ändå kränkt: Där stod jag i bara trosor och en tunika, otvättad, ful, fet, halvnaken och vinglig, medan hon strålar av fräschhet och energi. Jag blev så ledsen så jag började genast att storgråta.
I detta tillstånd befann jag mig när min man kom hem, och han blev så bekymrad att han ringde till hälsocentralen. Rådet var bl a värme på axlarna, vetekudden togs fram och värmdes i mikron och jag placerades i bästa fåtöljen.
Senare på kvällen (sen jag också sovit rejält) ringde "min egen" läkare Gunilla, och jag fick då lov att erkänna att jag mixtrat med medicinen. Sen jag fått order om att öka dosen av medicin nummer två (Lyrica) minskade jag självsvåldigt på medicin ett (Cipralex).
Enligt Gunilla är det därför jag är så ledsen och yr. Så nu börjar fullransonsmedicineringen igen då.
Jag VILL INTE vara medicinberoende och hade hoppats att få komma till Gunilla med triumf i rösten och säga att nu minsann har jag tagit bort den ena medicinen, har fått super-kondition (eftersom vi sedan några månader varje dag tagit långa promenader med Smilla) och kan börja jobba när som helst (gud vilken naiv idiot jag är)!
Nu har det i stället blivit så att jag ligger slagen till marken igen: Full av yrsel, medicinberoende (missbrukare?) och ur slag att gå någon annan stans än korta sträckor här hemma. Jag känner mig helt slut som artist: Fet, ångestfylld, deprimerad, yr och totalt onödig!
Tröst i allt: Igår kväll dök min underbara dotter och hennes goa hund upp helt oanmälda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar