Vattnet i Mars – Mikael Fant

”Systrarna Aronsson med familjer samlas i barndomshemmet i Nedansjö för att begrava sin mamma Inga, familjens amatörpoet, matriark och självklara mittpunkt,och ingenting kommer någonsin att bli som förut. Det är Eva, som sjutton år gammal flydde från sveken, hoten och skammen och gjorde akademisk karriär i storstan. Agneta fick tidigt allt hon önskade: en kärleksfull man, en egen familj och huset hon vuxit upp i. Skönheten Maja knep sig Timrås lagkapten med siktet inställt på ett bekvämt liv, men den förväntade Kanadaflytten gick om intet och snart hade deras sorglösa lyxtillvaro förbytts i något helt annat.”

Jag älskar släktsagor, där man får se in i en familj från dess olika medlemmars horisont. Den här börjar lite trögt med pappa/änklingen men kommer igång redan i avsnitt två. Sorglig och gripande att följa det karga och kyliga klimatet mellan de olika kontrahenterna. Stolthet och tystnad som föder ännu mer kyla får det att krypa i mig som läsare, man vill in och hjälpa till, och samtidigt inser man att man själv lever på samma sätt i mångt och mycket.

Och bergen svarade – Khaled Hosseini

”Från författaren till Flyga drake och Tusen strålande solar kommer en ny roman, en djupt rörande släkthistoria om hur de val vi gör ekar genom generationer.

I den fattiga lilla byn Shadbagh i Afghanistan säljer Sabor sin fyraåriga dotter Pari när han inte längre kan försörja sin växande familj. Pari och hennes bror kommer för alltid att känna saknaden av varandra, och den dag de äntligen möts igen är det kanske redan för sent ...

Temat i Khaled Hosseinis hjärtslitande familjesaga är bröder och systrar - som älskar, sårar, förråder och förlåter, som är i stånd att döda men också att ge sitt liv för varandra.”

Jag har aldrig riktigt förstått hypen kring Hosseini, visst skriver han gripande böcker, visst flyter språket och visst är det en bra saga han skrivit, men den här är lite för mycket saga för mig. Visserligen vill han väl beskriva hur Afghanistan ser ut inifrån, hur människorna utsätts för enorma lidanden och fattigdom föranlett av krigets fasor och inhemska konflikter. Den här boken känns alldeles för lång och detaljerad, och stundtals nästan lite fånig. Bra underhållning, men knappast något som stannar kvar. 

När duvorna försvann – Sofi Oksanen

”I den här branschen är det där med att läsa bästsäljarlistorlistor ungefär som att följa väderleksprognoser i Sahara. Det är sällan man ser något nytt. Deckare från topp till tå.

Därför är Sofi Oksanen dubbelt glädjande. Eng ung, finsk kvinnlig författare som ser ut som en gothdröm och som skriver stilistiskt djärvt och med stort allvar om kärlek och krig, svek och övergrepp i Estland före, under tysk och sovjetisk ockupation.”

Sofi Oksanen är en klar favorit för mig, men den här gången var det lite svårare att få grepp om historien. Dels för att det hoppade mellan 40 och 6o-tal. Dels för att en huvudpersonerna byter skepnad/namn under årens gång. Det blir dessutom inte lättare när man är helt obekant med ortnamn och seder i Estland. Det som dock framstår glasklart är att de tre små baltstaterna och dess innevånare har fått genomgå enorma lidanden och förtryck under främmande regimer genom historiens gång, det upplyser Oksanen oss om ännu en gång.