Nya böcker som jag läst i februari-mars

Norrlands svårmod – Therése Söderlind

Något hände i Ringarkläppen en septembermorgon för sexton år sedan - något som kom att förändra en familjs liv för evigt.

Anna växer upp i en stökig men kärleksfull omgivning med mor, far och två äldre bröder. I samband med en älgjakt försvinner brodern Charlie spårlöst, vilket blir den utlösande faktorn för familjens sönderfall.

Den sjuåriga Anna blir ensam kvar när marken rämnar. Hon är lillasystern som tvingas bli storasyster i en ny familj. Under uppväxten hanterar hon minnena från Ringarkläppen och sin begynnande sexualitet på sitt eget sätt.

Det här är Therése Söderlinds debutbok, och den håller absolut inte samma höga klass som efterföljaren "Vägen mot Bålberget". Den här är lite väl seg, och lite väl osannolik i mångt och mycket, men likväl har den rätt många kvalitéer; natur- och personskildringar, och att den inte viker en tum från det svåra och ofattbara. Kärvheten hos människorna framträder tydligt, och man blir nästan galen och vill krypa in och ruska om dem. Ingen bok jag skulle rekommendera i första hand till någon, men skapligt bra.

Helveteselden – Karin Fossum

Helveteselden är en ny psykologisk och djupt mänsklig spänningsroman av Karin Fossum med kommissarie Konrad Sejer i huvudrollen. En berättelse där inte bara frågan om vem utan framför allt varför måste besvaras. I handlingens centrum står två ensamstående mödrar med varsin son, två familjer som på varsitt håll kämpar mot tillvarons torftighet och dåliga odds, män som svikit och familjehemligheter som får katastrofala följder.

Karin Fossum skriver alltid korta men täta deckare eller snarare spänningsromaner. Den här lilla boken pekar på fattiga människors utsatthet och mäns svek. I det här fallet leder det till dubbel katastrof; så många förlorare i st f vad gott det hade kunnat komma ut om det körts med mer "öppna kort" i tid. Mycket bra, liten smidig och lättläst, Fossum regerar!

Svarthuset – Peter May

På Isle of Lewis, en liten ö i de Yttre Hebriderna, har människorna sedan urminnes tider fört en ojämn kamp mot elementens raseri; den outtröttliga vinden, det piskande regnet, havets skummande vrede. Det är en hård värld där tron på en allsmäktig Gud kommit att bli den enda ledstången genom tillvarons många prövningar.

För mig är det här inte en deckare - som den kategoriseras som -  utan snarare en berättelse om en uppväxt, ett återvändande, livslögner och oändligt mycket sorg. Själva deckarintrigen fyller en mycket liten del, och tycks mer användas som ett redskap för att få fram alla känslor som väller fram i berättaren. Naturskildringarna är så bra så man bara vill åka och uppleva på plats. Jag trodde att jag lånat en deckare, men den var som sagt så MYCKET mer!!!

De osynliga - Roy Jacobsen

I ett kargt klimat i ett nordnorskt kustområde utspelas Roy Jacobsens nya roman, som blivit en makalös försäljningsframgång i hemlandet och av många hyllats som hans bästa bok. Det är en roman som baseras på verkliga händelser mellan 1913-1928 och platsen är den vackra ön Basom ligger vid Helgelandskusten.

Här bor Hans Barrøy, 35 år, hans hustru, hans åldrande far och hans lillasyster Maria som inte tycks duga mycket till. Men det här är romanen om Ingrid, som vi får följa från dagen hon döps fram till tjugoårsåldern då hon blivit en stark och självständig ung kvinna. Av sin mor får hon lära sig att sköta ett hushåll, av sin far får hon lära sig vad det innebär att växa upp på en ö och vad naturen förväntar sig av människorna där.

En underbar liten bok, om de kämpande människorna på en liten karg men älskad ö i Nordnorge; gripande öden blandat med gammaldags förtryck och ett klassamhälle av rang. Segheten och uppfinningsrikedomen hos öborna är enorm, och jag undrar hur länge jag skulle stått ut/orkat. Jag är fascinerad av vårt så otroligt vackra grannland, men jag har samtidigt en skräck för djupa vatten, så boken gav mig lite mysrysningar. Trots allt är det en ljus skildring, kärleken mellan öborna är påtaglig även om den inte alltid kläs i ord. Fin bok!