Broderier

När jag fyllde år senast fick jag ett häftigt broderikit som min kreativa dotter skapat. Linas text: "Save the drama for your mama" är tvetydig, hon bara ler när jag frågar hur jag ska tolka den.















I julhelgerna tog jag tag i broderandet och sedan så växte suget efter att brodera mer. Så nu har jag två bonader klara som ska pressas och monteras. Roland har lovat att göra ramar till dem. Jag hade tänkt ge bort det svarta till någon men det blev så himla snyggt så nu vet jag inte...















Nu blir det raggsockor igen ett tag, men det kliar i fingrarna att brodera mer.

Ogod mat!

1. Skånsk kålsoppa

Detta sitter i hårt från skolmatsalen. Jag undrar hur man kan servera kålsoppa till småskolebarn?!




2. Vitkålslingon

Jag säger bara skolmat igen! Kommer ALDRIG att äta vitkålslingon mer. Jag älskar blodpudding, med mycket lingonsylt utan den förhatliga kålen i!

3. Lever i alla dess former. När jag var superpräktig småbarnsmamma så tog jag till vara allt på grisar, älg och oxar som vi köpte delar av. Gjorde då även mald leverbiff, men det var då det.

4. Bruna bönor. Sött och äckligt, Jag äter fläsket och potatisen, bönorna får någon annan (min man t ex) äta.

5. Potatisbullar är ett förhatligt barndomsminne. Mina föräldrar älskade det, det gjorde inte jag som annars älskar potatis i alla dess former.

Vi de drunknade, Carsten Jensen

Berättare i den här boken är folket i hamnstaden Marstal i Danmark. Vi är med dem i ca 100 år, från mitten av av 1800-talet till andra världskrigets slut. Pojkarna i Marstal växer alla upp till sjömän, och kvinnorna till sjömans-hustrur/änkor. Flickorna ser vi nästan inte till alls utan möter dem som sagt bara som bittra och hårda hustrur. Huvudperson (?) är annars havet, och den kärlek och hat (kvinnorna) folket känner inför det. Det är nog också lättast att älska den här boken om man älskar hav och båtliv.

Jag hade svårt att ta till mig alla detaljer kring olika typer av båtar, väderfenomen, krigsscener, våld och annat. Däremot tyckte jag om alla små berättelser i berättelsen, när man får följa en av alla människorna på ön lite mer in på skinnet.

Det här är en mastodontroman, och nog är jag sugen på att besöka den lilla staden och se hur det ser ut där i dag. Läsvärd, men tung till volymen.

Apati och sång

Nu har jag i princip inte lämnat soffan eller sängen på en vecka. Trodde först att det var någon influensa eller så, men det är bara att jag tappat lusten totalt. Livslusten och glädjen är borta, har inte skrattat sen jag var på kören förra tisdagen. Hoppas, hoppas att jag orkar släpa mig dit i morgon, men då måste jag ju duscha och klä på mig "riktiga" kläder.

En terori jag har är att jag faktiskt på något plan håller på att tillfriskna, och är rejält uttråkad, eller så är det för mycket oro i tillvaron just nu mest oroar jag mig för: Försäkringskassan som ska ha 120 dagar (fyra månader!) på sig för att behandla ett ärende (mitt bl a), och den stora oron över min älskade dotter som inte får något jobb som hon så väl behöver på alla plan! Min läkare ringde i veckan och nämnde att hon var osäker på min diagnos, och vill ändra min medicinering, och det vill inte jag. Jag vill vara frisk som de flesta andra!