"Påven Johanna", Donna Woolfolk Cross

"Hon var en begåvad och orädd kvinna som förklädd till man lyckades överlista hela den katolska världen. Hon skaffade sig kunskap inom medeltida filosofi, religion och läkekonst. Hennes lysande begåvning förde henne på äventyrliga vägar till påvepalatset i Rom. Där drogs hon in i en virvel av politik, religion, kärlek och makt. En riskfylld tillvaro där livet ofta stod på spel.
När ödet såg till att Johanna blev vald till påve hade det förgångna hunnit ifatt henne - och det mest förbjudna var ett faktum ..."

En otrolig historia som kan vara sann, historieskrivarna har ganska bra belägg för att det funnits åtminstone en kvinnlig påve. Romanen är bra dramatiserad, och innehåller bl a en sådan där stark kärlekshistoria som bara finns i fantasin (eller). Vi har kommit långt i vår strävan efter samma värde för män och kvinnor kan man konstatera, och ändå har nästan allt hänt under 1900-talet.

Jag undrar varför alla författare (även kvinnliga) beskriver en kvinnas allra första samlag som det helt perfekta, dvs det går samtidigt för kvinnan och mannen. Aldrig fråga om smärta, blod och för tidig utlösning där inte.