"När Fija är sex år kommer soc och plockar med sig henne och de tre småsyskonen. In i bilen tränger sig också Knuff, hon finns alltid med, åtminstone i Fijas värld. Barnen slussas mellan olika fosterhem och varje ny plats innebär ett nytt helvete. Med Knuff är Fija modig, hon svär och gör hyss, allt för att få komma hem till mamma igen. Fast bestraffningarna kan Knuff inte skydda Fija ifrån. Då växer vingarna ut på Fijas rygg, då betraktar hon som en fågel högt uppifrån händer som pillar, slår och låser in henne i mörka rum.Soc-farbröderna gör inte livet lättare för Fija och syskonen, av alla helveten föredrar de ändå hemmet. För trots att mamman alltid sviker kan Fija inte sluta hoppas att hon en dag ska komma och rädda dem. Hur ska man kunna sluta älska sin mamma?"
Det här lär ju ska vara en bok med en hel del självbiografiska inslag. Man blir så tagen, upprörd, förbannad och förtvivlad över hur det ser ut för många barn i vårt "fina" välfärdsland. Barnhem har ju beskyllts för att vara ett sådant helvete, men jag undrar om inte det är betydligt bättre än fosterhem, där det verkar vara mer regel än undantag med alla typer av övergrepp för utsatta små barn. FY FAN!!!
En oerhört bra bok!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar