Ringer Bengt Fröberg vid nio och kommer överens om att jag ska komma vid ett-tiden. Är jätteuppskruvad hela morgonen och förmiddagen. Har svårt att äta, men får till slut i mig en tallrik fil. Klockan 12.30 kommer Roland hem, och 12:55 åker vi iväg.

Bengt Fröberg är en mycket speciell person med många strängar på sin lyra, han borde vara ett perfekt objekt för ”Någon-journalist-möter-intressant-medborgare”. Lokalen som han arbetar ensam i är i allra högsta grad en arbetslokal och inget annat. Jag frågar om han fått någon information om mig, det har han inte. När jag frågar om han får betalt för att ha mig där svarar han: ”Man får vara glad om man slipper betala”, och det håller jag med om.

Jag vill absolut INTE vara till något som helst besvär, vilket jag berättar för honom, och sätter genast igång med att rensa klammer i en soffa som ska kläs om.

Tiden går relativt snabbt, och klockan tre hämtar Lina mig. Jag är knäsvag - jag har genom de här åren lärt mig att det finns en realitet bakom talesättet - och vi stannar till ett antal gånger under promenaden hem.

Hem är min trygghet, min kokong. När jag väl kommer hem kan jag andas igen. Funderar på hur detta ska gå? Lina undrar bekymrat om jag verkligen ska dit varje dag i två veckor!? Hon är bara 24 år, men tycker att det verkar befängt med att gå från noll till två timmar/dag i fjorton dagar. Jag är rädd för att jag ska ramla ner för djupt igen, dit vill jag aldrig mer. Men känner jag när jag är på väg dit????